söndag 19 februari 2017

Tillbaka med Araben

Denna blogg har legat i träda ett tag nu och jag är osäker på om jag ska plocka upp den igen. Det har hänt en hel del sen sist, måste jag skriva allt? Och vem fan läser ens bloggar? Det är kanske lika bra att lägga ner, men ibland känner jag att jag verkligen vill förmedla någonting... en tanke, en bok jag läst, en film jag sett eller en låt jag lyssnat på om och om igen som jag bara måste förklara för omvärlden hur bra den är... Och då känns det typ otillräckligt att skriva en status på Facebook om det.

Så känner jag nu om Araben av Pooneh Rohi som jag precis har läst ut. Möjligtvis något långsam (men det kan bero på att jag själv har blivit så otålig och inte läser som jag brukade), men ändå så stark. Det känner jag speciellt nu när jag har läst ut den. Bara "shit vad starkt". Den förmedlar en viss sorts sorg på ett så himla bra sätt. Inte övertydligt, men som något som alltid finns där och påverkar en. Och som skapar ett avstånd till de som kan leva som självklara. Det är svårt att förklara vad jag menar så jag antar att jag får ta till plattityder som "identitet", "mellanförskap" osv blablabla.

Alltså det är så himla sorgligt... hur många som kommer till Sverige verkligen förlorar all värdighet. Och de tänker att det i alla fall blir bättre för deras barn... Men mellanförskapet är liksom en egen sorts sorg.

Det är annorlunda för mig än för huvudpersonen i boken, hon var ju barn i Iran innan de kom till Sverige, hon har minnen av någonting annat, ett annat liv, som hon bytt bort för ett liv i Sverige. Hon vet vad hon har förlorat. För mig är det mer... den "andra sidan" av mig har ju så att säga aldrig existerat, eftersom jag är född och uppvuxen i Sverige. För mig är det mest sorgen över att aldrig någonsin få höra till på samma villkor i detta land. Samtidigt som jag verkligen inte har någonting annat att återvända till, eller ens drömma om. Jag vet ju inget annat. Det är lite samma som för huvudpersonen, men ändå inte.

Läs den. Här är några recensioner av boken som är betydligt mer genomarbetade än denna bloggtext, de kanske ger en bättre bild av vad Araben är för sorts bok.

En stilistiskt snygg historia om vilsenhet och identitetssökande (Litteraturmagazinet)
Araben (Bokblomma)
Rohi fångar exilens sorg och smärta (Svenska Dagbladet)

Asså jag önskar att jag hade skrivit Araben. Det är exakt den här sortens berättelser som Sverige behöver. Det är så sjukt att det ska ta så många generationer och innebära så mycket smärta, sorg och förnedring, detta att flytta till ett annat land, börja ett nytt liv någon annanstans. Det är så sorgligt just för att migrationen ofta är förknippad med drömmar om ett bättre liv.


lördag 30 april 2016

Vilse

Så många platser jag velat kalla hem
så många utrymmen jag velat göra till mina

I slutändan har de alla tuggat mig
spottat ut mig
ännu mera trasig och vilsen än förut

onsdag 30 mars 2016

Bara barnet

Åtta år sedan nu, som bartendern på Alis sa med sin brittiska (eller australiensiska?) engelska, när vi hade jobbat klart någon kväll: "Nitton år! Du är ju bara barnet!". Ordet baby använde han. Och jag ba "I'm not a baby" men kände mig lite nöjd ändå. Man var lite speciell då, när man var allra yngst av de vuxna. Men ändå vuxen. Jag är fortfarande nästan alltid yngst på jobbet. Tänk när det inte är så längre...

Jag läser Alltings början av Karolina Ramqvist. Så fin känsla i boken, älskar den. Om att vara ung, och om Stockholm. Jag har verkligen noll gemensamt med Saga i boken, men det är just det där med att vara ung som Ramqvist har fångat så fint. Och Stockholm, älskade hatade Stockholm, har hon också fångat. Och 90-talet.

Ja det är alltså därför jag håller på och svamlar om ålder, på grund av boken. Eller, svamla om ålder kan jag väl göra ändå, men liksom, varje gång jag läser i boken så infinner sig en viss känsla...

Kanske inte alls var åtta år sen förresten, jag minns inte när det var, bara att jag var nitton. Jag kanske var nästan tjugo. I såna fall är det ju snarare sju år sedan.

Fan det känns som ett annat liv alltså. Ibland kommer det för mig grejer jag gjort, platser jag varit på etc... Och det är bara så jävla långt bort. Så jävla längesen var det inte ändå? Men det ligger så långt borta, det händer så mycket, allting förändras så snabbt. Därför kan typ 5 år kännas som en hel livstid. Och ändå kan man ha så klara minnesbilder, som lyser upp ens sinne som blixtar.

lördag 6 februari 2016

Ain't I a woman

Jag deltar i en bokcirkel med Motmakten. Vi läser Ain’t I a woman av bell hooks. Vilket sprängstoff! Alla borde läsa!

Tänk att jag kan känna igen mig så i en bok som har ganska många år på nacken, och dessutom är skriven utifrån en amerikansk kontext! Men rasismen och sexismen som svarta kvinnor har mött, och möter, i USA är på många sätt slående lik vad som möter oss i Sverige. Synd bara att det inte finns ett större intresse i Sverige av att erkänna och göra upp med den rasism som har genomsyrat vårt samhälle i århundraden.

I boken känner jag särskilt igen mig i att tvingas välja mellan att solidarisera mig med sexistiska svarta män eller rasistiska vita kvinnor, medan ingen av dessa grupper någonsin står upp för svarta kvinnor. Vi kommer alltid i andra hand. I samhällsdebatten betyder ”kvinnor” oftast vita kvinnor, och ”svarta” betyder oftast svarta män. Men vi är, och har alltid varit, både och.

Även detta att svarta kvinnor ses som primitiva, översexuella vildar känns igen. Vita män pratar om svarta kvinnor som en kul grej att ”testa”. Det finns en fetishering av oss, vi ses som kinky och spännande och aldrig som vanliga individer med egna, unika sexualiteter. En frigjord vit man kan ”testa” svarta kvinnor, men vi är inte flickvänsmaterial.

Rekommenderar starkt denna bok!

Titeln Ain't I a woman kommer från ett tal av frihetskämpen Sojourner Truth

söndag 31 januari 2016

Hycklande vita "antirasister"

Nu när det rasistiska våldet blir mer och mer utbrett och brutalt tänker jag en del på mina före detta (vita) vänner som tycker att rasistisk propaganda i det offentliga rummet inte är så farligt. "Yttrandefrihet" sa nån. "Ett pris vi får betala" (!!!) sa en annan. Fyfan vad de borde skämmas nu. Men det gör de inte. De tror att de är schyssta människor och antirasister.

Kan verkligen inte komma över det. Hyckleriet.

lördag 16 januari 2016

I wish I knew how It would feel to be free

I wish I knew how
It would feel to be free
I wish I could break
All the chains holdin' me
I wish I could say
All the things that I should say
Say 'em loud say 'em clear
For the whole 'round world to hear

I wish I could share
All the love that's in my heart
Remove all the bars
That keep us apart
I wish you could know
What it means to be me
Then you'd see and agree
That every man should be free

I wish I could give
All I'm longin' to give
I wish I could live like I'm longing to live
I wish I could do all the things that I can do
And though I'm way over due
I'd be startin' a new

Well I wish I could be
Like a bird in the sky
How sweet it would be
If I found I could fly
Oh I'd soar to the sun
And look down at the sea

Then I'd sing 'cause I'd know yeah
And I'd sing 'cause I'd know yeah
And I'd sing 'cause I'd know

I'd know how it feels
I'd know how it feels to be free
Yeah, yeah I'd know how it feels
Yes, I'd know
I'd know how it feels, how it feels
To be free, oh lord


onsdag 13 januari 2016